Detta är ett av de viktigaste inlägg jag någonsin kommer att skriva. Ett inlägg där jag verkligen kommer att vara 100% ärlig.
Jag hade aldrig någonsin hört talas om begreppet graviditetsdepression. Jag visste inte vad det var, att det fanns något som hette så. Fram tills jag själv drabbades av det.
När jag fick veta att vi skulle få barn blev jag chockad. Jag hade länge velat ha barn och drömt om det, men det kom ändå så oplanerat och trots att jag visste att jag ville behålla mitt barn så var det så mycket som kändes jobbigt och svårt just då. Inte blev det bättre av att alla ville att jag skulle göra abort. En enda person sa till mig att hon tyckte att jag skulle behålla. Hon vet om min historia, allt som hände med Emanuel (för er som inte vet kan ni läsa här http://mammasol.blogg.se/2017/january/for-fem-ar-sedan-dog-en-del-av-mig-men-jag-lever-antligen-igen.html ) och hon sa det att ”Sol, jag vet inte om du kommer att klara att förlora ett barn till genom en abort som du egentligen inte vill göra själv”. Vi pratade i telefonen i över en timme och det samtalet betydde otroligt mycket för mig och fick mig att fatta beslutet att behålla barnet trots alla de som avrekommenderade mig att göra det. Vill säga tack till dig för att du fick mig att våga följa mitt hjärta, du vet vem du är ♥
Det var efter detta jag fick veta av min hjärtläkare att jag hade 25% risk att dö under graviditeten eller förlossningen. Tro mig, det beskedet skulle ta hårt på vem som helst. När jag fick veta det så blev jag helt tom, det var så overkligt. Jag gick med den där tomhetskänslan i ett par dagar, jag kände ingenting alls. Jag ville inte berätta det för mina vänner, inte min mamma, ingen fick veta till en början. Den enda som visste om det var Sebbe och det var för att han varit med mig hos doktorn, annars hade nog inte han heller vetat. Efter ett par dagar började jag gråta. Jag grät så fruktansvärt mycket. Och med det var det som att jag fastnade i det sinnesläget. Allt blev nattsvart. När det var som värst grät jag flera gånger varje dag. Jag fick panikattacker, hade dödsångest, för jag ville absolut inte dö. Mitt i allt det här så kände jag mig väldigt ensam, för ingen i hela världen kunde förstå vad jag gick igenom. Jag valde tillslut att berätta för mina vänner och min familj, men jag kände ändå att ingen förstod mig och faktiskt är det inte konstigt då jag inte tror att jag heller hade kunnat sätta mig in i den situationen om jag inte befunnit mig där själv. Fortfarande hade jag tanken på att jag kanske borde göra abort ändå, men jag visste ju att jag inte ville. Jag fick cerclage och restriktioner att ligga ned och vila hela dagarna. Jag fick sluta skolan. Till följd av allt började jag att isolera mig och det var då jag började att må ännu sämre. Jag kände det som att jag inte hade några vänner kvar och jag kände mig ensammast i världen. Jag låg ofta och stirrade upp i taket, bråkade med Sebbe nästan varje dag om småsaker, svängde som en jojo i humöret. På grund av läkarens ord var jag 100% säker på att jag skulle dö och jag började till och med att planera min egen begravning. Det var en fruktansvärd tid i mitt liv. Jag ville dessutom inte berätta för någon hur jag mådde utan valde att bygga upp en fasad, de gånger jag gick ut och någon träffade mig fick jag höra ”Sol, vad bra du ser ut att må och vad pigg du verkar för att vara gravid och ha komplikationer”. Att få höra det fick mig att må ännu sämre. Jag var säker på att ingen i hela världen förstod vad jag gick igenom och jag var rädd att dö ensam, för ingen visste ändå vad som pågick inuti mig.
Under de nio månader jag väntade Hanna gick jag igenom ett mentalt helvete. Jag gick inte ur sängen, tröståt onyttigt, sov bort min tid så att min dygnsrytm blev helt skev, slutade höra av mig till mina vänner och jag var helt säker på att det aldrig skulle bli bättre. Jag var väldigt rädd men valde att visa det med ilska så det har nog aldrig varit så mycket bråk mellan mig och Sebbe förut. Det slet otroligt på vårt förhållande och vi var nära att göra slut inte bara en gång utan vid ett flertal tillfällen. Jag mådde väldigt dåligt under tonåren men har de senaste åren mått bra men plötsligt var jag tillbaka i det där dåliga måendet jag upplevde när jag var yngre och jag valde att gå igenom det helt ensam. Något mer som gjorde mig ledsen var att jag nästan kände mig skyldig, att jag fick skuldkänslor för att jag mådde så dåligt när jag längtade efter vårt barn och borde ha varit lyckligast i världen.
Så kom dagen då vår bebis föddes. Så fort jag fått Hanna i mina armar så visste jag att det varit värt det. Faktiskt har jag mått bra sedan dess. Jag tror att det var just det där beskedet om att eventuellt dö som satte mig i den där hemska depressionen, men att jag klarade mig och dessutom blev mamma till världens finaste flicka gjorde allting bra igen. Jag har fått en mycket större förståelse för att folk kan må dåligt när de borde vara lyckliga och att det kan vara omöjligt att se psykisk ohälsa utanpå. Ingen kunde tala om hur jag mådde för jag var bäst i världen på att dölja det. Ärligt så vet jag inte vad jag hade kunnat göra annorlunda, jag kunde helt enkelt inte berätta för någon hur jag mådde, jag måste bara ge mig själv cred för att jag är så stark att jag klarade av den där perioden av mitt liv. De allra flesta vet inte hur jag mådde så detta blir nog en nyhet för många och jag tänkte behålla det som en hemlighet, men jag valde att gå ut med det för att kanske kunna hjälpa någon annan. Även om ni känner det som att ni ligger på botten så lovar jag Det blir bättre! Gör er själva en tjänst och gå och prata med någon om ni mår som jag mådde, det önskar jag att jag hade gjort. Bara haft någon att prata av mig om allt som rörde sig i mitt huvud med. Det hade varit guld värt.
Nu är jag lyckligast i världen och en galet stolt mamma till båda mina barn. Jag har än en gång insett hur stark jag är, jag klarar allt jag vill! Det är något jag bär med mig, en dag i sänder och Life goes on. En dålig dag kan följas av en bättre morgondag. Jag är glad att jag upplevde detta för jag lärde mig mycket om mig själv och jag tror att detta hjälpt till att skapa enormt starka band till Hanna, för jag gav henne hela mitt liv redan innan hon föddes. Jag är lycklig idag.
Sol ღ
Senaste kommentarer