Jag riskerade mitt eget liv för att föra vår dotter till världen | Sol Nordkvist - 23 år och tvåbarnsmamma.

Sol Nordkvist – 23 år och tvåbarnsmamma.

Annons

Jag riskerade mitt eget liv för att föra vår dotter till världen

När jag fick veta att jag var gravid blev jag väldigt chockad. Jag hade börjat misstänka något, dock var det inte planerat och jag trodde att det bara var min kropp som spökade och gav “falskalarm”. Jag gjorde mitt graviditetstest fem på natten. Vi hade åkt tåg över åttio mil, blivit fast på ett tåg där vi hade fått sitta i över en timme innan en av sambons bekanta kom med bil och hämtade oss och när vi tillslut kom hem var det flera timmar senare än planerat. Vi var så himla trötta, ändå gick jag in på toaletten och gjorde ett graviditetstest. Jag blev helt chockad när det visade två streck, speciellt då det var billiga test från eBay som jag knappt trodde att funkade.

IMG_0982

Graviditeten blev jobbig. Riktigt jobbig. Jag har en väldigt ovanlig sjukdom som heter Marfans syndrom, en bindvävssjukdom som sätter sig på all bindväv i kroppen och däribland hjärtat. Jag gick hos en hjärtläkare som bara ett par veckor innan jag gjorde mitt positiva graviditetstest hade sagt till mig att jag inte fick bli gravid inom den kommande tiden. Det var lite läskigt att ringa henne och berätta att jag visst hade blivit gravid ändå, jag blev nästan rädd att hon skulle skälla på mig. Jag fick en tid hos henne och hon rekommenderade abort, dock kände jag redan där och då att det inte var något alternativ. Jag älskade redan den där lilla varelsen som bosatt sig i min kropp.

När jag var gravid i vecka 10 så började jag blöda. Jag blödde jättemycket. Med gråten i halsen ringde jag gynmottagningen, kunde jag snälla få komma in på kontroll? Kunde den lilla i min mage vara borta? Hur gick allt? Jag fick göra ett ultraljud och för första gången fick vi se vår dotter som trots min blödning levde och mådde bra.

IMG_3328

På grund av mitt hjärtfel fick jag gå på regelbundna kontroller. Min hjärtläkare tyckte fortfarande att jag skulle överväga abort. Jag fick veta att jag hade 25% risk att dö under en graviditet eller förlossning. Det var ett otroligt tungt besked men trots det var jag säker på min sak. Vårt barn skulle få födas trots alla risker. Dock blev det såklart en stor oro för mig under hela graviditeten och jag var mycket rädd. En dödsdom när man bara är 23 år gammal är inget man räknat med och jag hade väldigt svårt att hantera det.

Jag fick kontakt med specialistmödravården. De beslutade att i graviditetsvecka 16 sätta cerclage. Det är som en metallring på livmodertappen som förhindrar för tidig födsel. Emanuel föddes i vecka 28+6 och de ville förhindra att det hände igen. Även här spelade min sjukdom en viss roll då den gör att risken att föda alldeles för tidigt blir ganska stor. Jag fick även veta att min sjukdom gör att jag har svårare än andra att bli gravid.
När de satte in cerclaget fick jag ryggbedövning och lugnande. Jag minns inte så mycket av det, men jag minns att jag tackade alla läkare efteråt för att det hade gått så bra. Några timmar efter insättningen fick jag åka hem, fick höra att jag skulle äta Alvedon om jag hade ont. Den natten hemma sov jag nästan ingenting. Jag hade så fruktansvärt ont att jag grät, inte en chans att Alvedon hjälpte emot det!

Jag gick i skolan på den här tiden, men blev sjukskriven nån månad in i graviditeten. Cerclaget gjorde att jag inte fick gå promenader vilket innebar ett visst problem att ta mig till skolan, jag hade ont när jag satt upp och min hjärtläkare rekommenderade efter ett tag sängvila. Jag blev sjukskriven. Fick nästan bara ligga ned på soffan och blev tvungen att sluta göra saker som handling och hushållsarbete. Jag hade aldrig klarat mig utan min sambo! Var fjärde vecka fick jag gå och kolla mitt hjärta, jag var rädd varje gång att det skulle ha blivit sämre men som tur är så blev det inte påverkat.

IMG_3324

IMG_3326Det blev planerat att jag på grund av riskerna skulle föda i Uppsala. Gävle sjukhus vågade inte låta mig föda där då de inte har samma specialistläkare som Uppsala. Cerclaget togs bort i Gävle i vecka 36. Det gjorde precis lika ont att ta ur cerclaget som att sätta i det och jag blödde och mådde riktigt dåligt, blev till och med inlagd på sjukhus på grund av smärta och blod!
På måndagen då jag befann mig i graviditetsvecka 38 fick vi åka till Uppsala. Vi blev hämtade med taxi hemma halv sex på morgonen. Jag var jättenervös. Planen var att jag skulle få igångsättning samma dag. När vi kom dit gjorde de en undersökning men berättade att igångsättningen skulle bli uppskjuten då de först ville göra ännu en kontroll av hjärtat. Vi fick ta in på Ronald McDonald-huset där vi fick stanna fram tills det var dags att föda. På måndagen fick vi även en tid att kolla mitt hjärta som fortfarande såg bra ut. På kvällen tog några vänner till mig tåget till Uppsala för att hinna träffa mig och min sambo en sista gång innan vi skulle få vår bebis.

IMG_3323På tisdagen fick vi komma tillbaka till doktorn. Planen var att vi skulle få igångsättning då istället. Doktorn gjorde en undersökning och kände att jag var öppen två centimeter, hon gjorde även en hinnsvepning och sa att förlossningen kunde starta av sig själv när som helst och därför beslutade hon att skjuta upp igångsättningen ytterligare. Vi fick en ny tid för igångsättning på torsdagen. När vi kom dit på torsdagsmorgonen visade det sig dock att det var helt fullt både på förlossningen och BB och återigen blev igångsättningen uppskjuten.

IMG_2892

Det blev fredag. Dagen D. Vi kom till förlossningen halv åtta på morgonen. Nu hade vi blivit lovad att det verkligen skulle bli igångsättning. Eftersom det blivit uppskjutet flera gånger redan så var jag osäker på om det verkligen skulle bli av, men vi märkte fort att denna gång skulle det verkligen ske. Runt tio på morgonen satte de ballongkateter. Det är en kateter med en sak som de blåser upp som en ballong innanför livmodertappen och som de sedan drar i en gång i timmen och när den trillar ut så är man tillräckligt öppen för att kunna få värkstimulerande dropp. Ballongkatetern trillade ut efter ett par timmar och de satte droppet. I samma veva kom en doktor och satte ryggbedövning och gick igenom hur den fungerade och hur jag själv kunde styra över doseringen. Jag hade börjat få lite värkar, men de var fortfarande helt kontrollerbara och jag tänkte därför sova ett tag för att kunna vila upp mig tills förlossningen började. När jag nästan hade somnat så var det som att allting hände på en sekund. Helt plötsligt hade jag riktigt starka värkar med bara en minuts vila emellan. Det liksom kom från ingenstans, ena sekunden var det bra och nästa sekund hade jag fullt värkarbete. När värkarna efter ett tag hade blivit ännu starkare så fick jag lustgas. Den hjälpte inte så mycket men det var skönt att kunna fokusera på något när det gjorde som mest ont. Jag gjorde mitt bästa för att fokusera på andningen, dock blev det lite svårt efter ett tag. Jag försökte att sätta mig upp men det gick inte då jag mådde extremt illa och var yr så blev tvungen att ligga ned igen. Förutom ett par toalettbesök hade jag legat ned hela dagen sedan de satte ballongkateter.
Klockan kvart i sex på kvällen skrev Sebbe med sin mormor på Facebook och berättade hur det gick för mig. Jag var då öppen fem centimeter. Efter det gick allt väldigt, väldigt fort. Extrema värkar, skrik och lite panik. Bebis var påväg ut i full fart. Jag fick EKG-plattor då de var tvungna att hålla koll på mitt hjärta medan jag krystade. Jag kände att jag inte klarade mer, jag skrek att de fick göra kejsarsnitt eller vad de ville för att ta bort smärtan, ville nästan skälla ut förlossningsläkarna när de sa att allt gick jättebra. Förstod de inte hur ont jag hadea? Hur kunde de då säga att allt gick bra? De fortsatte att peppa mig och berätta hur duktig jag var och att jag bara behövde trycka lite till så skulle min bebis vara ute. Just då trodde jag inte riktigt på dom och jag skrek efter mer bedövning och bad om sugklocka eller något som skulle göra förloppet lite snabbare. De sa att det egentligen var alldeles försent för mer bedövning men de satte ändå bäckenbottenbedövning, dock hann den nog inte värka innan vår dotter var ute. De satte även en sugklocka på hennes huvud och efter det behövde jag bara krysta två gånger till så var hon ute. Världens finaste bebis! Hon föddes 18.48, så från fem centimeter öppen till bebis på mitt bröst tog det bara en timme.

IMG_3320

IMG_3321Det var en helt underbar känsla att få min dotter på mitt bröst. Det var verkligen värt all smärta och allt jobbigt jag upplevt under graviditeten och förlossningen. När Emanuel föddes blev han född med urakut kejsarsnitt så jag är verkligen glad som fick uppleva en vaginal förlossning också.

Vi blev kvar på BB i en vecka efter förlossningen. Vår dotter, som vi döpte till Hanna, hade gulsot och de ville ha fortsatt koll på mitt hjärta. Jag fick även komma på ännu ett ultraljud av hjärtat.
Den 3/3 när Hanna var precis en vecka gammal fick vi åka hem. Det var helt underbart. Tänk sådan kärlek man känner för sina barn, det är helt obegripligt hur man kan älska någon så mycket.

IMG_2975

Nu är Hanna åtta veckor gammal och allt har gått superbra. Jag har ju fortfarande mitt hjärtfel och kanske vågar vi inte skaffa fler barn då graviditeten var allt annat än lätt, men jag är så otroligt glad att jag trots alla risker följde mitt hjärta och valde att behålla henne. Vi är världens finaste lilla familj och jag är så lycklig.

IMG_3261

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
Sol

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Selma

    åh… Jag har följt dig sedan innan du blev gravid med Emanuel och tänkte nu att så skönt att Sol äntligen fått en lätt graviditet! Så jag bedrog mig! Så starkt av dig att i detta läge följa det DU trodde på och ändå välja att få Hanna. Hon är verkligen underbaroch jag hoppas innerligt att stödet omkring dig är bättre nu till skillnaden från när du fick Em,anuel. Varit så arg på det bristande stödet du fick den gången. Jag är jätteflad för er skull, ni verkar vara en så fin familj! Du verkar också må bra, tycker jag. Du anar inte hur mycket jag unnar dig det! Tänker ofta på dig, Sol! Kram från Selma / en trogen följare (egentligen är detta mer ett mail till dig så om du inte vill publicera det så gör det mig inget för det var till dig bara)

Annons
stats