I det här inlägget tänkte jag skriva om hur vi ser på och känner när det kommer till fler barn.
Ja, vi vill ha fler. Dock är det inte säkert att vi kan. När jag väntade Hanna fick jag veta några saker jag inte visste då jag väntade Emanuel. Dels har jag tydligen mycket svårare än andra att bli gravid, det betyder såklart inte att jag aldrig någonsin igen kommer att bli gravid men det gör det svårare. Dels har jag en viss risk att inte klara mig med livet i behåll under en graviditet och förlossning, därför jag var sängliggande större delen av graviditeten, blev sjukskriven och fick stanna extra länge på kontroller i Uppsala efter förlossning. Blev även tvungen att ha EKG-plattor medan jag krystade och fick inte föda på Gävle sjukhus utan var tvungen att få igångsättning i Uppsala. En till sak som får oss att tveka lite på en till graviditet är risken att föda för tidigt. Alla mina komplikationer beror på min sjukdom och så även risken att föda barn på tok för tidigt. Emanuel föddes i vecka 28. Nu när jag väntade Hanna så fick jag ju cerclage, men inte heller det är helt enkelt och komplikationsfritt. Det gjorde fruktansvärt ont både att sätta i och ta ur och jag fick ligga på sjukhus när de tagit ur det för att jag hade så ont och blödde. Jag är också rädd för en till förlossning. Jag har provat både vaginal förlossning och kejsarsnitt nu och inget av det har varit enkelt även om jag mådde bättre efter att ha fött Hanna vaginalt än vad jag gjorde när Emanuel föddes med urakut kejsarsnitt.
Men ja, som jag skrev så vill vi ha fler barn. Men om vi vågar? Jag vet inte. Enligt min hjärtläkare får jag skaffa fler, men helst inte efter att jag är 28 år och absolut inte efter 30. Grejen är att jag älskar att vara gravid, det är så himla coolt att ha en levande människa inuti sin kropp och ett positivt graviditetstest är en sån magisk känsla att få (även om det inte varit planerat någon av gångerna). Jag har alltid drömt om en stor familj med åtminstone fyra barn och tyvärr känns inte adoption som ett alternativ (främst då det dels är svårt att bli godkända och dels är det så himla dyrt).
Om jag skulle bli gravid igen så skulle jag behålla utan att tveka. Många tyckte ju på grund av mitt sjukdomstillstånd att jag borde ha gjort abort med Hanna, men jag skulle aldrig i mitt liv klara av att göra en abort. Inget ont emot andra som gjort det, men det är absolut inte min grej att göra.
Jag kan bli så himla ledsen över att jag var tvungen att födas sjuk med dålig bindväv, dåligt hjärta och dåligt allmäntillstånd. Då Marfans syndrom är en så otroligt ovanlig sjukdom och den sitter på kromosomnivå så finns det ju inget botemedel, det enda jag kan är att hoppas att det inte ska bli värre än vad det är.
Så om vi ska skaffa syskon? Jag hoppas det. Men om vi vågar? Jag vet inte. Vi tar helt enkelt en sak i taget, händer det så händer det.
Sol ღ
Senaste kommentarer