Det är så mycket som förändras den dag man blir mamma. Och även om man redan är förälder så är det inte alls säkert att andra gången blir som den första.
Innan Hanna föddes så hade jag så många föreställningar om hur jag trodde att saker skulle bli. Tänkte gå igenom några av dom här.
Napp: Jag hade verkligen bestämt mig för att Hanna inte skulle ha napp. Jag hade en tanke att det inte skulle behövas då jag skulle kunna ge henne bröstet varje gång hon fick sugbehov och som tröst. Napp såg jag bara som ett onödigt ont som hon ändå skulle behöva sluta med sen och då tänkte jag att det inte var någon idé att börja alls. Hur det blev sen? Hanna fick börja med napp när hon bara var någon dag gammal. Det kändes lite sorgligt att låta henne börja med det då jag varit så starkt emot det innan, men hon är ett nöjt nappbarn och så länge hon är nöjd så är jag också det.
Mat: Hanna skulle både flaskmatas med utpumpad mjölk och ammas för att Sebbe också skulle kunna mata. Hur blev det? Hela frysen full av utpumpad mjölk men enda sättet Hanna äter är genom amning. Om någon behöver bröstmjölk är det bara att säga till, haha! Vi har provat med flaska, men om Hanna själv får välja så är det bara bröstet som gäller.
Sömn och nätter: Vi tänkte dela lika, det var så vi båda tänkte. Typ ta varannan natt (en till orsak att ha mjölk i frysen). När Hanna sov på dagarna tänkte vi låta henne ligga i spjälsäng i hennes eget rum. Läggtider på kvällen skulle inte vara så viktigt, om vi är vakna skulle hon få vara vaken. Hur det blev? Jag tar alla nätter för Sebbe kan verkligen inte vakna och det är främst mig Hanna kan bli tröstad av (främst genom amning), Hanna har legat i sin spjälsäng en enda gång i sitt liv och sedan några dagar tillbaka har vi börjat försöka få in nattningsrutiner. Ifrån början var det jättemysigt att låta Hanna vara vaken hela tiden som vi är vakna, men det där med egentid på kvällarna är underskattat så det är rätt skönt att låta henne sova nån timme innan vi lägger oss, sedan väcka och amma och sen sova. Då kommer hon till ro också och får en bättre nattsömn. Sedan vi började med detta har hon sovit sex timmar i sträck på nätterna.
Oro: Jag tänkte inte bli en orolig mamma. När jag såg andra mammor vara oroliga över minsta lilla med sina barn tänkte jag att sådär skulle jag aldrig bli. Om jag lyckades? Verkligen inte! Vaknar minsta lilla pip Hanna gör och det händer att jag vaknar bara för att kolla om hon lever.
Vänner: Jag var helt säker (och väldigt rädd) att alla mina vänner skulle försvinna när jag fick barn för att jag inte längre kan följa med ut på krogen och sånt, var verkligen orolig för hur ensam jag skulle bli. Dock blev det verkligen inte så, snarare blev det nästan tvärtom. Folk vill träffa mig för att få träffa Hanna, alla verkar älska henne och vill träffa henne. Dessutom har jag lärt känna nya människor genom att vara gravid då vi var det samtidigt, så jag har även lyckats skaffa flera framtida vänner till Hanna.
Vaccin: Tuff fråga faktiskt! Egentligen har jag alltid varit rätt kluven och på ett sätt är jag nog fortfarande det, dock har jag äntligen tagit beslutet hur jag ska göra. Innan Hanna kom så tänkte jag låta henne vara ovaccinerad och låta henne ta det beslutet när hon är så pass gammal att hon får välja själv, tänkte att ”tvångsvaccin” inte var något jag ville syssla med och läste massor av skäl till att inte vaccinera. Nu är Hanna nio veckor och jag har tillsammans med Sebbe fattat beslutet att hon snart ska vaccineras. Väldigt svår fråga, men sjukdomarna barn vaccineras emot är ingenting jag vill låta mitt barn drabbas av.
Färger: Hanna skulle bli en jätterosa bebis tänkte jag. Jag ville helst ha allt i rosa. Jag har väldigt mycket i rosa, men faktiskt så passar hon nästan bättre i blått, grönt och grått. Hon fick bli en bebis med alla möjliga färger! Har verkligen insett det där att de flesta bebiskläder faktiskt är väldigt könsneutrala oavsett färger.
Kladd och annat äckligt: Detta var nog det jag var allra mest orolig för. Jag har en stark fobi emot äckliga och kladdiga saker och en extrem kräkfobi. Jag var därför väldigt orolig för hur jag skulle klara bajsblöjor och bebiskräks, dock upptäckte jag fort att det inte var några problem alls. Vi har kräkskalas här flera gånger om dagen då Hanna är en riktig kräkbebis, men det är inget som triggar min fobi alls.
Det går nog aldrig att riktigt förbereda sig på hur livet blir med barn. Jag tänkte väldigt annorlunda innan Hanna kom om jag jämför med hur det blev. Får se om det blir fler barn, kanske blir det samma sak då, att jag föreställer mig något som blir helt tvärtom.
Hur tänkte ni som har barn innan era barn kom och hur blev det och hur tänker ni utan barn att allt kommer bli?
Sol ღ
Senaste kommentarer